Hallå min vän.

Mår du bra, har du hittat allt i livet som du sagt du ville ha,
är dina drömmar lika vackra, lika sköra som dom var. Mina
var som dina, men dom stanna sällan kvar. Det är så svårt
att bryta mönster i en säker atmosfär, du är ett
stenkast från mitt fönster, fast du aldrig varit här. Minns du
parken där i stan, den har blivit pensionerad, nu lever gatan
utan barn, vägen är blockerad.

Jag kan bli vilsen här ibland, när människor försvinner,
som om det vore ett annat land, trots att hjärtat ofta
brinner, är det såna dagar i min hand, som mina minnen
alltid finner

Jag glömmer ofta bort en tanke, du vet hur jag kan bli. Jag
kan bli ledsen över saker, som annars gör mig fri, som att
löven ändrar skepnad, så ändras även poesin. Nu är hösten
mera bitter, som om den tappat empatin.

Tänder ljus som brukar blekna, för du sa; man hittar nått
tillslut, men det är svårt att finna styrkan, när dom alltid
brinner ut. Det finns spår av romantiken, i radhus som är
kvar, men det är så lätt att bli besviken, när man tappat det
man har. Du kanske lever kvar där än, där allting växte
fram, där någon blev en vän, där vi båda vägde gram.

vi kanske ses nåt snart igen, så du kan berätta vart du är,
jag är säkert kvar här än, i en stad för singulär.