Så plockade jag sommarns sista blomma
Och förde den försiktigt till mitt bröst
Fylld av vemod medan tankarna är tomma
Ett antiklimax nu när längtan är som störst

Så brann den bort den sista utav tider
Som en slutlig punkt i urets epilog
En milsten för de nya individer
Som högljutt leder egotrippens tåg

Visst svor jag över obönhörlig ådra
Visst skrek jag ut förtvivlan i min sorg
På guldvåg vägs en sista gång de sobra
Sen slängs de bort på allmosornas torg

Den utslagne har inget mer att önska
För inget hopp är längre mödan värt
Den vissnade har haft sin tid i grönska
Och vet så väl vad jord och sol förtärt

Kanske vred poeten blod ur sin diktamen
Som en vantro på en plågsam åderlåt
Det är så svårt att falla lagom inom ramen
Vid minsta fel givs hån och ont försåt

I för liten stil skrivs obeklädda rader
Som en rännil emot stort och våldsamt hav
För dom bjöd mig inga lövklädda arkader
Ej heller någon hint om skyttegrav

Så plockade jag sommarns sista blomma
Som en ynklig nästan obefintlig tröst
För vi är båda lika sårbara och tomma
Fullt utslagna när sommarn ska bli höst