Det regnar. Återigen. Den regnigaste sommaren i mannaminne har det varit. Särskilt i den här delen av landet. Ingen sol idag. Jämngrått. Sen svart på kvällen. Så där svart som bara sena augustikvällar kan vara. Allt är tyst. Lugnt. Har gått till vila. Han mår bra nu. Nu är det bra. Det är långt ifrån alltid så, men nu mår han bra. Han känner sig lugn. Harmonisk. Nästan som hel. Fast det kanske vore att säga för mycket. Balanserad. För tillfället i alla fall. Det kanske räcker så.

Det är svårt att vara människa. Att tillåta sig själv att vara. Människa. På riktigt. Sig själv. Att bara andas. Och känna sig lugn. Hemma. Det är en ynnest. Att få vila i sig själv. Och att våga låta sig själv känna denna känsla av förnöjsamhet. Tacksamhet. Ödmjukhet. Inte kämpa emot. Inte svärta ned. Alltid. Alltid. Inte riva ner. Försöka bygga upp istället. En känsla av att sakta, sakta och försiktigt, försiktigt bygga upp något. Vända om liksom. Vända hela skutan. Hela resan. Det är magiskt faktiskt. Förunderligt. Och det gör ingenting alls att det regnar. Idag igen.