Du skapar massor med saker. Du lär mig mer än kvinnorna och männen med bleka kinder och blåslagna ögon. Som att inte kliva på a-brunnar. Och att ducka när jag ser en gul bil för jag vet att du kommer sikta på mig. Du har lärt mig att lögner är okej så länge sanningen inte glöms. Eller att med vissa saker gäller det att bara lita blint. Släppa kontrollen, liksom.


Jamen fan vad älskvärt det är. Hela jävla skiten är ju gullkomligt överhelvetiskt bra. PÅ alla sätt. För det är ju så det ska vara, alltid. Men ändå saknar vi det andra lite. Det var ju iallafall likadant en längre tid. Och denna ständiga förändring, ständiga rörelse är skrämmande. Vild, fri och så jävla omtumlande.




Det finns en flicka som trummar mot benen precis som jag, en med armarna fyllda av ärr från gamla krig. En pojke som slutat andas, ett par som vägrar äta och en annan pojke som aldrig någonsin lyssnat på musik.



Köpte en tröja. Den är mörkblå och mjuk och lagom. Lagom är lika med räcker ned på låren och kan dras över händerna kyliga höstkvällar. På ryggen är det en husvagn och mamma sa att jag måste tvätta den så då gjorde jag det.



Du vet ju. Som jag sa; lite på dem som du en gång litade på mig. Och du, ska bara state a fact, när vi litade som mest hade vi så mycket att dölja att det är löjligt.




Vet ni hon skjuter på mig. Men det är spännande. Förbjudet och farligt. Men på något vis helande och läkande, lite som abrupta mängder socker. Och någonstans långt in i oss finns en liten heroinist som ser vet och känner hur det går utför, äsch vårt biologiska låtsas-rus försöker otvivelaktigt att fortsätta berätta sin lögn



En annan förlust är att vi är ensamma. Och det är lätt att som femton, sjutton tro och hoppas något annat men det är bara att inse vänner; ingen kommer ta sig in i ert huvud. Ni måste stå på egna ben någon gång.



Annars höll du min rygg där nere, men vi stod på varandras axlar och det gick ju som det gick. Vi får helt enkelt bara täcka upp för varann nu och framåt. Ta djup liksom. Som mamma kunde blåsa på skrubbsåren och säga 'pröva igen älskling'.



Och jag gav dem mat jag andas i ditt ställe jag slår fan in pannbenen på folk med jämna mellanrum. Kan ju inte glömma hur man gör. Annars består vardag av hål och häftapparatsstampar det är helt tömt på turné och näsblod men jaja, kanske går det väl hädan ändå. Och sedan gav jag pojken utan musik en lapp, och pratar med en ung man om låt efter låt, dansar högt upp över golvet stundtals, men mest i längtan. Längtan längtan efter någonting som har varit och kommer komma tillbaka men som inte finns



Du får stå rygg mot rygg så man inte ser husbilen på min blå tröja, om du vill. För det är ju inte så att allt är över om jag blir själv men jag tycker ju om dig så mycket.