Draperierna och de avlagda ytterrockarna kommer till användning när festen illumineras i orange och rött. Jag tar ett glas vatten i förbifarten och talar med obekanta. Vad kan jag säga, som inte redan är sagt? Jag skall säga, att jag aldrig längtade hit. Att jag ville vara en främling. Att min ansikte inte passar sig; att min kropp är för trång.

Istället går jag fram till fönstret och tittar ut mot den svarta gatan, där flyktingarna lämnat sina spår. De försvunna decennierna kommer tillbaka och jag längtar efter en vrå. Ett kamratgäng eller en läskedryck. Men jag har smärtor och gömmer mitt beroende bakom förstulna leenden som inte är på sin plats.

En maskerad hörs från den motsatta sidan. Jag vänder mig efter ljudet och kommer ihåg, att ett stridsflygplan en gång störtade på just denna ensamma gata. Jag vänder ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer. Men tänk om döden inte finns.