Jag följer stigen genom skogen
tallarna står där stolta och raka
på marken kottar och kvistar
det är som en mäktig sal
med grönt tak
där solen tar sig in när den vill
mossan är mjuk
under mina fötter
jag följer en smal stig
som älgar och rådjur trampat upp
i söder hörs göken nu

snart är jag inne i den djupa granskogen
där solen knappt når in
plötsligt öppnar sig en glänta
där får jag syn på ruiner
efter en gammal gård
några stenmurar
en murstock
där en gran har slagit rot
för mer än hundra år sedan

jag undrar hur det såg ut
här då
när det var liv och rörelse
kossor som betade
grisar som bökade
människor som stretade
och kämpade
med djuren
med grödorna
de levde sitt liv här

jag kan se var ladugården stod
en del av muren finns kvar
fast det mesta har rasat
huset en bit därifrån
man kan fortfarande se
om man kikar noga
var ängarna varit
fast träden växer stora där
stenmurarna ligger mossbeväxta
och trasiga under tunga grangrenar


jag står still och lyssnar
plötsligt ser jag en skuggbild av någon
som går över ängen
gläntan tycks få liv igen
jag kan se siluetterna av de gråa
timmerhusen
och människor som jobbar
på de små steniga tegarna
jag kan höra djuren
allt verkar ha fått liv
en gestalt närmar sig nu
mitt hjärta slår dubbla slag
jag blir som paralyserad
det är en ung kvinna
med en sjal om sitt långa hår
hon ser lycklig ut
passerar tätt intill mig
där jag står
på grusvägen mellan byggnaderna
jag skulle kunna röra vid henne
men hon tycks inte se mig
utan fortsätter ner mot
ladugården
hojtar lite försiktigt

vid ladugårdens knut
står en ung man
som verkar ha väntat
han ser på henne
hon rodnar
sen tar han hennes
hand
och de följs åt
neråt vägen
korna på ängen intill
blänger misstänksamt
springer sen efter en bit
utmed gärdesgården
bjällrorna skramlar

lika plötsligt är allt borta igen
kvar är bara vinden
som prasslar lite bland grenarna
en kotte faller ner

skymningen kommer smygande
dimman har krupit fram
över de gamla ruinerna
som nu ligger tysta
under mossan

fundersam ger jag mig iväg
hemåt

P.G 20120921