Jag känns genomgripande på något sätt. Det kanske är vädret som är abstrakt. Eller att jag kan spegla mig i djupet när jag promenerar vid randen. Men den här hösten är så ovidkommande, så ful.

Jag för inte statistik, men nog måtte detta vara den tråkigaste perioden hittills i mitt arma liv. Inte ens döden skrämmer; inte ens döden räcker.

Jag vill ha något som inte går av eller förfelas; något av glas eller lera. Eller ett instrument av mässing som bara jag kan spela på.