klockan är två natten till lördag. jag har varit vaken i tjugo timmar men det går ändå inte att sova. det är varmt i sängen, varmt i lägenheten, varmt i blodet. jag lutar mig över hans öra, viskar för att inte väcka henne i andra änden av ettan

- jag är inte trött
- inte jag heller
- ska vi gå ut och ha fest?

och det är känslan av att kunna göra vad som helst, vad vi vill. den får honom att trotsa minusgraderna, börja dra på sig jeansen. den får mig att skratta tyst och dra på mig vadsomhelst, allt jag har. han tar mormors gamla mössa. jag tar törleyn. skjuter iväg korken långt över bilarna på parkeringen

och på en trappa bakom en förskola sätter vi oss ner, han på en bänk på ena sidan och jag mittemot. vi viskar fortfarande, hela tiden. jag berättar saker jag knappt tänkt på innan och allt han berättar vill jag lyssna på. jag säger att det känns som att prata på låtsas, att kunna säga vad som helst, vad vi vill