Jag ville förklara hur jag verkligen känner
Jag ville verkligen, tro mig
Men jag kunde inte
Jag kunde bara inte

Hur jag än försökte

Varje gång du frågade
Då fastnade orden i halsen på mig
Tungan fastnad i en sekund
Och jag spottade ur mig en lögn

En lögn som senare växte till två
Som senare växte till tre
Som senare växte till fyra
Som senare växte till tusen

Om jag bara kunde finna modet till det
Då skulle jag aldrig ljuga igen
Jag skulle alltid säga sanningen
Jag lovar
Alltid

Du kan inte ana hur mycket jag avskyr mig själv
Hur mycket jag vill skada mig
Hur mycket jag vill svälta mig
Hur mycket jag vill dränka mig
Varje gång jag stänger ögonen
Och ljuger för dig
För er
Känns det som ett knivhugg i mitt bröst

En isande vind av dödsångest

Den smärtan som uppstår då är obeskrivlig
Totalt obeskrivlig
Och det hemsöker mig hela tiden
Det skrämmer mig

Jag kan inte sova
Jag kan inte äta
Jag kan inte dricka
Jag kan inte göra någonting längre

Jag vill så himla mycket kunna förklara
Hur jag känner, hur jag mår
Vad som har hänt
Vad som jag har planerat att göra

Jag hatar mig själv för att jag tiger
Innerst inne vet jag att självdestruktiviteten inte hjälper
Jag vet att svälta mig själv inte löser mitt problem
Jag vet att låta min strupe skrika efter vätska inte hjälper
Jag vet att knytnäveslagen mot benen inte tröstar
Jag vet att när jag slutar att andas, bara för att kolla hur länge jag kan hålla andan
att det inte hjälper
Jag vet att nätterna utan någon sömn alls inte löser mitt problem

Jag vet att inget av det jag har försökt hjälper
Det är enda som skulle fungera, har jag inte modet till att göra
Det enda hjälpmedlet som finns vågar jag inte fråga efter
Åtminstone det enda positiva hjälpmedlet hur andras synvinkel

Det negativa hjälpmedlet finns alltid i tankarna
Det finns alltid i närheten
Men även där gäller det att finna modet
Men det negativa är inte lika svårt som det positiva

Det här det sista världen ser av mig
Imorgon kommer jag att vara borta