Jag tänker på döden ibland och då får jag alltid bilden av dig i mitt huvud
Den här eviga vintern som finns inuti mig vägrar försvinna från min trasiga kropp
Jag är, och kommer för alltid vara, en förlorare i bottnen i Mohedaån
Där kan det smutsiga vattnet fylla min förstörda kropp och låta mig begravas med mina djupa sår
Sår som är alldeles för djupa för att kunna försvinna
Jag känner av dom och alla ord som du sa när vinden blåser mot mig

Jag har vandrat för många steg, tagit alldeles för många andetag
Låtit min kropp leva alldeles för länge i denna stad
Där gatorna är ständigt tomma och kalla
Där mörkret alltid ligger och lurar bakom hörnet
Isolation blev för ett långt tag mitt nya levnadssätt

(jag kan fortfarande höra alla skrik på hjälp om natten)

Ångesten blev min livskamrat, min blodsbroder
Någon som alltid fanns där och vaktade min rygg för alla faror denna staden kan ge

Här där gatlyktorna aldrig lyser när natten kommer
Där inga fåglar sjunger vackra melodier
Här alla människor lider av pessimistiska tankar
Där verklighetsflykten blir ens verklighet

Ibland känns det som om jag kommer att dö här
I denna stad, detta helvete
Att när natten har fallit och mina ögon är tunga kommer något att sluka mig
Ta med mig till en plats långt härifrån

(bort genom horisonten dit vattnet aldrig slutar forsa)

Dina sista ord ligger fortfarande kvar på mitt nattduksbord
Bredvid mina sista ord
Den eviga vintern inom mig sitter fortfarande kvar
Tätt inpå mitt hjärta
Mina händer är bakom ryggen och mina ögon är stängda

Jag är, och kommer för alltid vara, en förlorare i bottnen i Mohedaån
Begravd under det kalla vattnet