Där står den i hörnet och ser inbjudande ut.

Jag är vid det här laget mer än lovligt trött på att gå fram och tillbaka i lokalen med en allt mer avslagen Staropramen i handen, likt en alkoholiserad version av träningsmomentet "Idioten" från barndomens fotbollsträningar.

Men där borta i hörnet vid pianobaren står en fåtölj.

Trumpetare blås till fanfar!
Fanbärare håll fanhelvetet högt!
Flytta på er era åsnor för här kommer förnämligt folk!

Tänker jag när jag likt en mamma med barnvagn hänsynslöst plöjer mig fram genom folkmassan.

Det sitter en tjej i fåtöljen som står bredvid "min" fåtölj.

Artigt och belevat frågar jag om jag möjligtvis får slå mig ner och förkunnar samtidigt att jag inte har några som helst intentioner att stöta på henne för jag vill bara sitta ner och lyssna på pianot.
Jag formligen ÄLSKAR afterskilåtar som "Sweet Home Alabama" och "Who the Fuck Is Alice" framförda på ostämt piano.

Tycker du att jag är ful? frågar hon plötsligt och förfärat

Vafaan jag som har druckit femtielva groggar jämtländsk fulsprit skulle kunna kära ner mig i en komposthög, men den här tjejen är verkligen söt.

Nej, du är verkligen söt. säger jag Men det är nämligen så att jag har slutat med tjejer. fortsätter jag

Har du konverterat till homosexualismen?

Nej, nej jag har bara slutat med tjejer för att dom gör mig neurotisk. säger jag och förbannar rökförbudet för jag känner att jag börjar bli just neurotisk.

Jag är som Dan Andersson, "min skugga är min kamrat". häver jag ur mig och är äckligt pretentiös med flit

Vad gör du annars då? undrar hon

Med allvarlig min avslöjar jag i förtroende att jag ska bli lärare för att sprida budskapet till ungdomarna, framtidens vuxna, att dom ska misstro samhällets spelregler och gå sina egna vägar, resa runt, testa droger, ha många tillfälliga sexförbindelser och bli den generation som en gång för alla avslöjar konspirationen som går ut på att mänskligheten ska skapas till robotar med uppgiften att generera absurt mycket mer pengar till dom redan absurt rika.

Efter alla dessa förvirrade funderingar sitter tjejen mittemot mig med en min som avspeglar tankar om att jag antingen är gravt utvecklingsstörd eller en helt vanlig dåre som det ändå går tretton på dussinet av.

Som den magnifika människokännare jag är avläser jag hennes ansiktsuttryck. Jag säger att jag är så här för att jag föll baklänges ner från ett garagetak när jag var liten men före den smällen var jag ÄNNU mer mongo.

Hrrm... jahadu. mumlar hon

Nu är min öl slut och jag tackar och bockar för sällskapet och går med resoluta steg fram till pianot som just klinkar fram
"Hit the road Jack".
Med ett fyllskallegraciöst hopp är jag uppe på pianot och trampar i klaveret en sista gång innan jag går ut i den norrländska natten.

Jag känner mig fri, bekymmerslös och mycket, mycket lycklig där jag går efter vägen till min stuga.

Den gula fullmånen kastar en behagligt luddig skugga vid min sida.