Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Tänkte pröva skriva något längre.


Libido (#1)

Här sitter jag då. På en kulle framför ett flygfält. Jag har en cigarett i mungipan och lutar mig tillbaka i sätet. Brukar inte röka i bilen men är aningen för kallt att gå ut och stå i blåsten. Kollar snabbt på klockan, borde komma ett plan runt niotiden.
Stänger ögonen, sjunger sakta med det som spelas ur stereon. Blir tårögd. Här är jag, än en gång.

Någon svänger upp och parkerar bredvid mig. Jag noterar det knappt. De som samlas här är alltid ensamma, vill inte prata och åker när de upptäcker att någon annan inkräktar på deras alldeles egna lilla ställe. Mycket riktigt så svänger personen om och lämnar mig här. Ensam och uttömd. Matt och färglös. Jag har inte känt av min ångest på flera veckor, men idag vet jag han krälar där inne. Rör sig.
Är så inne i mina egna tankar att jag missar när 747 landar. Svär för mig själv. Är inte ofta det händer, att en så stor plåtlåda sätter sina gummihjul på min stads lilla och obetydliga flygplats. Vrider nyckeln till höger och det välbekanta motorljudet lugnar mig. Än en gång. Vet exakt vart jag är på väg. Sätter en blå blend mellan mina läppar och känner mig överdrivet tillfreds när den tjocka röken fyller mina lungor.
Det är aldrig som det målas upp i huvudet. Jag romantiserar alltid sönder allt. Är besviken på mig själv när jag står i den gråa hamnen och låter regnet piska det röda ur mitt hår och orken ur min själ. Sträcker armarna mot skyn och upprepar "Jag är fri" för mig själv några gånger. Det är jag. Jag är så fri att det gör ont. Ingens älskade, ingens saknade. Jag är dömd till frihet, dömd till att göra vad jag vill och ansvara över mitt eget liv och ingen annans.
Det är sällan jag gråter. Skuldkänslor och ångest, och några gram felbehandlad. Jag har inte råd att köra så långt. Har ingen aning om var jag befinner mig längre. Finska österbotten ser likadant ut vart jag än vänder mig. Stannar på en rastplats, har blivit becksvart ute. Lägger mig mot motorhuven och tänder en cigarett. Det är fint ändå, att vara så förstörd.

Här ligger jag då, än en gång, på en smutsig motorhuv under den vackraste stjärnhimmel jag någonsin beskådat. Jag har en cigarett mellan fingrarna och försöker röka den så långsamt jag bara kan. Vindstilla. Tiden spelar ingen roll.
Det har blivit svårare att laga allt det jag förstör.




Prosa (Kortnovell) av Salainen
Läst 712 gånger och applåderad av 11 personer
Utvald text
Publicerad 2012-09-30 14:55



Bookmark and Share


  katastrofromantiker VIP
Målande språk!
2012-11-20

    Den som skriver
Wow. Det är oklart om jag andades när jag läste den. Applåd, bokmärker, osv.
2012-11-16

  Juliusz Wilczynski
Wow så fruktansvärt talande text. Det har sin charm att vara så förstörd, man kan ibland skymta de glimtar av det underbart vackra utanför oss själva.
2012-10-11

    ej medlem längre
mycket bra skrivet
ett otal känslor bubblar fram

2012-10-04

    Nicklas VIP
Du skriver väldigt målande och berörande. Jag känner, och minns mitt egna lilla ställe jag brukade ta mig till när jag behövde vara för mig själv, där jag var sådär ensam som jag egentligen alltid kände mig.

Där har jag inte varit på år nu, men mindre ensam, det är jag inte.
2012-10-01
  > Nästa text
< Föregående

Salainen
Salainen