Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Viae Competebant (#3)

Det är väldigt romantiserat. Att sitta ensam vid bardisken med ett glas rödvin i handen och en cigarett i mungipan. Jag är tillfreds. Väldigt sällan som någon försöker stöta på en sådan som mig, och det är jag tacksam för ikväll. Jag har tagit med mig en kantstött bok för att se viktig och upptagen ut, men just nu gör jag mitt bästa för att hänga med i monologen bartendern för med mig. Han försöker bara göra sitt jobb, och är antagligen uttråkad eftersom det är relativt stilla här denna Januariafton.

Jag är på mitt tredje glas rödvin och ångrar att jag kom hit. Jag hade en dum idé om att jag kanske skulle få något skrivet om jag lämnade min lägenhet och satte mig i denna stereotypi, men det börjar bli för mycket människor omkring mig nu. Jag betraktar damen andra sidan bordet. Skilsmässa. Tårar i ögonen och starksprit. Förra veckan var hon här, med ring på fingret. Inte nu dock. En äldre man i stolen brevid stöter till mig och jag spiller över mina papper. Han mumlar något som ska föreställa att vara en ursäkt och går iväg.

Stolen fylls snabbt igen. Förmår mig inte att snegla vem det är. En servett dyker upp framför näsan och till vänster ser jag en man med mycket blåa ögon och ett snett flin. Jag ler tillbaka, nickar och tar emot servetten. Mannen beställer en whiskey och plockar fram en cigarett. Blå Blend. Självklart. Vanligtvis föredrar jag att studera människor på avstånd men han lockar till sig min uppmärksamhet. På snudd neurotiskt sätt att röra sig, sned slipsknut, penna bakom örat, på snudd till mörka ringar under ögonen. Min penna börjar äntligen röra sig.

Några rader senare. Ett fjärde rödvinsglas dyker upp brevid mig. Mannen till vänster nickar och hälsar från en författare till en annan. Jag tänder en cigarett och påpekar att det enbart är en hobby, samtidigt noterar jag små ärr på hans händer. Småprat har aldrig varit något för mig. Hellre att jag ställer en fråga om ångest och lidande som isbrytare än pratar om vädret, men det brukar aldrig gå hem. Jag noterar att han sneglat på mina texter en god stund, och ryggar till när han bryter tystnaden;

- Jag brukade jobba på fabrik. Jag var lyckligare då. Kunde dagdrömma hur mycket jag ville. Nu existerar jag bara på okända villkor.




Prosa (Kortnovell) av Salainen
Läst 122 gånger
Publicerad 2013-08-31 18:50



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Salainen
Salainen