När du viskar tyst i luren att jag aldrig frågar, aldrig undrar hur du mår. När dina stilla ord förmedlar tårar, smärta, sorg. Din röst spricker, hjärtat spricker, du spricker och jag frågar aldrig hur du mår. Jag kan inte släppa lös frågan, för jag vet att jag kastar en bumerang och att den kommer slå mig i huvudet på tillbakavägen. Svaret skulle putta mig från en kulle, vända min kropp ut och in, ta sönder mig och jag kan inte falla. Jag kan inte falla nu när jag är så stark, nu när jag ser ut att vara den starkaste delen av länken.

Det är när min styrka gör dig svagare, när mitt lätta leende får ditt liv att verka matt, det är då jag vill falla och visa att jag också är skör, att jag är precis som du. Jag sväljer det gång på gång och låtsas gå rak i rygg med huvudet högt, låtsas vara den som aldrig frågar hur du mår, när jag egentligen bara springer för mitt liv från svaret. Jag springer för mitt liv, från mitt liv, ty du är allt jag har.