Det var någon som snyftade tyst i raderna till vänster om mig.
Jag var fortfarande stark, för det är ju så jag funkar. Men sen började klockorna klinga och snyftningarna blev högre och kom nu ifrån raderna framför mig.
Prästen talade om finare dagar och dina leenden, för hon visste ju också vem du var och hon höll inne tårarna.
Jag satt och grät tyst med Louise hand i min.
Sen var det dags för ert tal om den fina Linnea vi alla kände och älskade, och du kom inte igenom din vers för när du skulle säga att du älskade henne bröt du ihop och då grät jag ännu mer. All andning liksom dog. Jag kände hur luften sögs ut ur mig.
Nästa psalm, dags för ett sista farväl.
Jag har aldrig skakat så mycket i mitt liv, jag stod där, framför din kista, där jag vet att du ligger, och la försiktigt en röd ros på den. Sen var jag tom. Inget annat i hela världen fanns just då.
Resten av begravningen var bara ett stort blurr.
Prästen pratade igen om ditt fina leende och om hur våra minnen aldrig försvinner.
Men det är en lögn, för ditt skratt kommer blekna ur våra minnen och din röst kommer snart inte gå att känna igen.
Så jag grät lite till.

Jag förlorade inte bara min barndomsvän den dagen, jag förlorade en liten del av min själ.