Ville bara att hon skulle vara stolt över mig...   Hade alltid en önskan, att hon skulle tycka om mig... Säga "det där är min dotter, visst är hon duktig" Jag var spillevinken som satt i lotusställning,  vig som tusan och intresserad bara av de estetiska... Älskade dansa, sjunga och måla... Ville redan då göra världen lite vackrare, Smycka med blommor och kärlek... Önskade att hon hade sätt den så med...   Det var höstterminens avslutning i skolan. Våran gympalärare lät oss nio åringar att stå för underhållningen... Jag valdes till två olika föreställningar och i det andra fick jag vara stjärnan - en gympatomte som hjulade och dansade till den ljuvliga julmusiken. Min mor lovade att titta på, jag ville att hon skulle se - att jag faktiskt dög.   Föreställningen blev fullträff! Och när jag stod där på scenen och iakttog publiken i spagatställning -  sökte jag min mors beundrandes blick över människohavet. Jag kunde inte hitta henne - men jag var så lycklig,  för hon var där - någonstans bland alla andra stolta föräldrar.   Föreställningen innan oss hade varit en ren katastrof, jag tyckte verkligen synd om den knubbiga tjejen som inte kunde få sina steg att gå ihop. Hon var klädd till en snögubbe och när hon skulle snurra till höger- så snurrade hon i stället till vänster... Hon stackaren gick i otakt oftare än i takt. Jag provad muntra upp henne bakom kulisserna - för hon var så ledsen.   På kvällen ville jag ivrigt veta vad min mamma hade tyckt om mig, hon hade ju all anledning att vara stolt... Men hon tittade på mig sorgset, hon ville inte säga först... Men sen sa hon: " bortsätt att du dansade fel så var föreställningen med snögubbar väl trevlig, sen hade jag inte tid att stanna kvar..."   De skär fortfarande i mitt hjärta när jag tänker att min egen mamma tog så fel på mig... Att hon inte såg skillnaden mellan mig och den andra tjejen... Och om hon hade stannat kvar så hade hon sätt mig i mitt rätta element... Men så var de då - och så var de för det mesta... Min mamma såg alltid mina fel istället av mina talanger... Jag kommer aldrig att kunna uppnå hennes förväntningar. För trots att vi är blommor från samma lök - så förbli vi alltid varandras motpoler. Som dag och natt är vi... Men min önskan den består... Jag vill ju inget annat än en dag få henne att bli stolt över mig... och säga "det där är min dotter, visst är hon duktig".