- Det är höst nu.
- Ja.

...

- Det är höst nu och hon är olycklig.
Hon tycker förvisso mycket om hösten, men hon brukar alltid säga att det vackra och det smärtsamma är samma sak, egentligen, om man tänker efter. Det skrämmer henne, som hennes rödkantade ögon skrämmer andra. "Har du gråtit?" Hennes liv är rödkantat.
Hennes liv är sängkläder under mardrömsnätter, ligger som snaror mot en kallsvettig kropp, andfådda lungor. Tröttheten sitter i märgen på henne. Den ligger kurad i ryggslutet och sänder blytung svärta genom blodet, hennes ådror är tunga
ner till minsta kapillär tyngs hon ner.
Hennes suckar är undsluppna drömmar och vad vet hon om ensamhet?
Annat än att den tär? Ja, den fullkomligt sliter.
Eller gnager, snarare? Som ett tålmodigt djur. Sakta tuggandes...

- Sluta.
- Förlåt?
- Varför pratar du alltid sådär? Varför pratar du alltid om dig själv i tredje person?