jag tar bilder på din lägenhet
det här är nog sista gången jag är här
jag vill komma ihåg hur det ser ut härinne
efter allt som hänt
hur du luktar
vilka lakan du har i sängen
och kunna drömma mig hit när det inte längre kommer några sms

det här är en dikt om att lämna dig
blåskiftande explosioner, stjärnorna sitter uppklistrade som vanligt på natthimlen
jag kan inte längre ta fram mitt teleskop och utforska dina födelsemärken
och mina spelar ingen roll längre
det här är en dikt som gör ont

jag skriver det här och låter andra läsa
om någon annan ser så har jag inte inbillat mig
och jag behöver inte få panikattacker i mitt badrum
och jag tänker på en dikt av Baudelaire
om den okände konstnären och blomman och vinden och pärlor
men det var du som fick mig att läsa den boken
och vem skall nu tipsa mig om böcker
det här är en dikt om förtvivlan
som jag önskar att jag kunde läsa på skånska
allt låter precis lagom poetiskt och ironiskt på skånska
men jag kan inte prata skånska
du behöll din dialekt när du flyttade till storstaden
jag kan knappt prata norrländska längre, hur skall det nu gå på mina släktträffar?
du ville följa med upp till Lappland någon gång
det var så mycket vi skulle göra
det här är en dikt om saknad

vi hann inte ens till ett år
jag gör alltid slut precis innan ett år
det är som en mur som byggdes innan jag hade hunnit fylla mig själv med speciellt mycket av någonting alls och därför hamnade för långt in
och bara dina händer kan sträcka sig in bakom den
resten kommer inte förbi
inälvor och revben och blod
det här är en dikt om oss

jag har inte skrivit klart den där som jag kallade för Vår Dikt
men den ekar i mitt tysta villaområde
och det finns inget bra sätt att avsluta det här
för om slutet bara är början
så vet jag inte om jag vill veta vad det här är början på
det här är en dikt om ensamhet

när jag lämnade dig började det brinna i en bil
precis vid Flemingsbergs pendelstation
röken bolmade upp under bron
och någonting inne i bilen exploderade