i mitt badrum har rören börjat läcka. utanför mitt fönster har det inte regnat sedan du försökte kyssa mig och jag vände bort ansiktet och du tystnade. det hade inte behövt bli såhär, aldrig, vi hade det daggvåta gröna men du snubblade du trodde du föll och jag ramlar inte så längre, inte sedan alla era kroppar svällde upp blev vulgära mastodontverk mot en ändlös jävla bakgrund av vad jag var skyldig er ni andas tills det piper i mina öron och om bara era kroppar kunde fyllas med helium istället. du säger ingenting och det finns inga cikadorstorstäderandetagblixtnedslagfylleskriksirener som kan dölja det men kanske kan du sväva några centimeter över marken precis som jag egentligen det finns helium till oss alla och jag har med mig nålar, älskling, åt alla enorma vulgära, och när jag stuckit hål på dem kommer de flyga falla som plastpåsar i vinden och kanske kan någon lägga pantburkar i dem annars kan de nog ligga kvar där det är nog okej.

jag skriver någonting om att ta tillbaka det som skall bli vårt men du rycker på axlarna du har fan säkert aldrig brytt dig om det eller hur eller fucking hur kan en inte ta det som att det regnar syra över alla nu och du inte bryr dig om jag har ett paraply om jag går helt naken och dropparna drar ned mig till marken och jag ligger kvar där tills jag inte gör det längre? du sade en gång (jag kommer ihåg det) att du tyckte jag alltid hällde bensin över mig själv och tände på men jag ritar alltid linjer i sanden och tidvattnet kommer alltid in och alltid kliver jag över ingenting och alltid är det på något sätt värre, du rycker på axlarna. jag trodde vi hade det daggvåta gröna men där andas ni också högt, era kroppar är fortfarande svullna vulgära, syran rinner som floder nedför kullarna och allt vackert är sedan länge aska.