Långt borta
i en annan vrå
av världen
lever floden
som är en orm
som är ett hav
och här är solen
klotet från skogen
på andra sidan
och här är folket
som flutit från bergen
till stranden, till staden
och här är gladorna
svarta mot skyn
som blickar mot ödlorna
Och floden är världen
och vattnet är blommorna
i barnens händer
och båtarna är hud
som smeks
och som smeker
och fåglarna ser
att kvinnorna är regnbågar
fast inget regn finns
och det är tid
för eld och klockor
och sång i gryningen
för månen
som är ett skepp
i den svartaste natten
för doft av sandel
doft av mörkrets oxar
i trånga gränder
för urtid och drömtid
och bergstid och flodtid
och tid för att se
Floden har ett namn
och landet, och världen,
och ingenting betyder något
när ljuset ristar
ständigt nya berättelser
i kroppens träd
och vattnet strömmar
från fötter till hjärta
till minnets grottor
och får portar att öppnas
och portar att stängas
och ögon att fyllas till brädden
Jag blir en brunn
en brunn med djup och svalka
mitt i hägringarnas hetta
jag blir ett träd
som växer ur skorna
och upp mot skyn
för att skåda de högsta bergen
långt, långt borta
där allting börjar
jag blir en tavla
doppad i kvinnornas färger
för att själv kunna synas
för att andra skall se mig
som en del av det vackra
i den slingrande flodens land
Ormland, eldland
barnland, nattland
land av fåglar, land av gudar
landet långt borta
som jag går till längs stigen
mot den ständiga klippan
som jag når
när mörkret är här igen
och dagarna bär andra färger
landet som finns
där solen är skogens klot
och elden brinner i hennes lägereldar
som lever i söderns palmer
och nordens björkar
och i himlens alla gläntor
Jag bär floden i min kropp
och ljuset leder stegen
också när namnet är höst
också när vattnen
föds ur andra berg
och andra djup
också när tiden går före
längs vägen mot nyckelland
och vemodströst
och orden bär jag i ränseln
för att ha när jag blir hungrig
på det levande
Så lång är sträckan
mellan tempelklockorna
och "havet som rinner uppför klippväggen"
i "ögonens ödemarker"
där" björkarna bär långa släp
av brudslöjor och hjärtblad"
och jag vet
att gladorna ser
och att vägarna inte slutar
förrän kroppens brunn sinar
och vågorna slutar svalla
och det är slut med björkarnas bröllop
förrän floden
som är en orm, som är ett hav
lägger sig stilla
för att sova
för att åldras
och kanske dö
Men den stunden kommer inte
så länge ljuset skriver
kroppens bibliotek
och stigarna hålls öppna
och havet har sin sälta
och drömmarna lyfter på gladans vingar
Nu är tid
för att möta floden
där regnbågen bor