Jag ligger i min säng och tårarna rinner som floder nedför mina kinder. Det far en massa tankar i huvudet på mig, dumma tankar.
Det känns som om att allting inom mig har snörts ihop till en enda klump, det känns som om jag inte har något hjärta kvar.
Jag orkar inte leva mer, jag vill inte leva mer! Vill bara dö.
Har självmordstankar, jag funderar på hur jag ska göra för att ta mitt liv.
Jag ska skriva avskedsbrev till var och en i familjen och till mina vänner. Jag vet hur jag ska börja mina brev till mina föräldrar, min pojkvän och till mitt barn. Det svåraste och jobbigaste brevet blir det till mitt barn.
Min pojkvän ligger jämte mig i sängen och håller om mig. Han försöker trösta mig men det går inte. Inte denna gången…
Allting är för mycket, för jobbigt. Jag är värdelös på allting i mitt liv. Jag är en värdelös flickvän, värdelös mamma, värdelös kompis. Jag är rent ut sagt värdelös och usel på precis allt. Det är ingenting som funkar som det ska i mitt liv. Ekonomin är åt helvete, skolan går inte bra, allting strular för mig.
Min pojkvän talar om för mig att det inte alls är så och att jag inte alls är värdelös, men jag vill inte lyssna, det vill inte sjunka in.
Ju mer jag tänker på att begå självmord desto mer gråter jag och desto mer rinner tårarna.
Jag frågar pojkvännen försiktigt om han nu inser hur jag egentligen mår. Han svarar mig att han har förstått det. Han har inte trott på mig när jag har sagt att jag inte mår bra, han har sett det yttre bara.
Jag har väntat på detta i flera veckor att jag ska bryta ihop.
Jag sätter mig upp i sängen och drar upp benen mot hakan. Jag lägger armarna runt dem och börjar gunga. Det brukar få mig lugn, det är en liten trygghet för mig att sitta så.
Min pojkvän sätter sig bakom mig och håller om mig.
Jag försöker putta iväg honom men han försöker igen. Så håller vi på en stund och jag ger till slut upp och låter han få hålla om mig.
Jag är riktigt trött nu så jag lutar mig bakåt mot honom. Han håller om mig och fortsätter gunga mig försiktigt. Han viskar i mitt öra att han älskar mig och ett försiktigt förlåt för att han inte har förstått tidigare.
Jag stänger mina ögon trots att tårarna fortfarande rinner.
Sedan vet jag inget mer förrän jag vaknar på morgonen.
Har jag drömt att det här har hänt eller är det verklighet? Min kudde är blöt av alla tårar och jag känner mig helt tom i både huvudet och kroppen.
Då inser jag att det har hänt, att det är verklighet och ingen dröm.
Helt plötsligt kommer tankarna tillbaka och tårarna börjar rinna igen.