Hon är precis som jag,
det vet jag ju,
men det räcker inte

Det blåser kallt från Malmös hamn
En dyster ensamhet brer ut sig
och räddningen finns där i hennes famn
Men det duger inte

Vem ska man vänta på som är värd all tid?
Ju längre tid som går
Ju dyrare och bättre måste priset bli

Hon är inte någon trofé
Istället detta kött och blod
Det är fint det, det borde man tycka om!

Ändå uppskattar man ytlighet mer
Det är en sant svår konst
att inte vara sig själv

Man går hem till sitt
Det kunde vara i någons sällskap
Istället slår man igen dörren i ansiktet på möjligheten
Och ler igenkännande åt ensamheten
som troget väntar i lägenheten