jag lättar
kylan trycks mot husen innan gryningen

dras med i imman som inte syns i mörkret
är inte medveten

känner bara

bara en viskning
nära

som en mun som talar



när dagen vaknat
står jag stum i förundran

jag vet vad som ska hända
och jag ser på

händelsen

är med

men omedveten
gör

med handen, går
dit jag ska

funderar, inte
mer



den dagen kommer solen
jag är stum, men kan se

jag kan ta allt i min hand
och gå

ifrån

till, det
det där jag inte vet

men känner finns
omedvetet



det är så jag förnimmer och lyssnar på
denna viskning

jag säger: jag hör dig, jag ser dig
nej

jag känner dig, fast jag är omedveten

jag känner dig, i ryggraden, säger jag

det är ryggraden som talar, den talar direkt till den del i min hjärna, som har ett språk man kan läsa

i poesin
måleriet



nej, den viskar inte ens, jag hör inga ord
jag ser den ej

jag ser ingen bild, jag ser inte orden

ryggraden talar ordlöst och bildlöst
fritt

ut

dit, där jag hör
subtilt