dagar som försvann i månvågor släckte dagens strålkraft du solen fanns bredvid
där aldrig ska jag glömma

hur du for där och påsarna från Ica som låg där hur jag med ömhet såg dina händer plocka varorna från bandet som bar en konstnär kan

så där fint som spelandes piano, hur du klumpigt knökte ner bara fyra varor i varje påse
du tog fyra, när jag tog en och så sade du att påsarna alltid gick sönder om man bara tog en
men jag var fyrtiofem och hade packat matkassar mer än halva livet, så jag visste ju och ännu

doftar din närvaro, jag vet inte när den försvinner eller om du kommer tillbaka, men kanske inte
är det över nu? jag vill inte sörja dig bara komma ihåg och fånga ögonblicken du var här så fin och ömsint i stunder
när vi såg och delade minuter, sekunder

och det gör ont att minnas din ömhet för då vill jag ha den här igen, men jag är bara patetisk och har svårt att glömma