ibland
när jag inte vill andas längre, suger
luften livslusten
ur mig

fast jag inte vill, fortsätter
tiden gå, sakta

sakta

jag ser på
reagerar inte

de ska hämta mig
ta mig iväg

de tillhör det gamla folket
de jordnära
de stabila



min hörnsten
är en fjäder

jag är ett löv

sakta singlar luften in igen
det är sekunder emellan

en evighet, förevigad
ett levande stycke

flod

av luft



vattenmolekyler i ett moln
jag flyger iväg

fly

fly

allt börjar på fly, som jag gör


jag flyr och flyr och tvingas andas
för jag lever