det hade varit en svår dag, lång, långsam, outhärdlig, såpass att jag var tvungen att sedera mig med 'nivetvad'
jag gjorde detta och invaggades i tron och föreställningen om att allt åter igen var någorlunda bra; jag kunde fortfarande skriva på facebook (även om jag inte orkade med direkt fysiska sociala aktiviteter)

de senaste dagarna hade jag inte sagt ett knyst, mer än ett och annat gilla på min brors statusuppdateringar
jag ville gärna också demostrera för de andra närmaste cybervännerna att något inte var som det skulle (daaa..?)
såklart ville jag rulla runt och njuta av min återvunna misär i depressionens djupa oändliga mörker, men så kom igår ett meddelande till min sida

först blev jag chockad, men sen blev jag glad, som en människa som bott på en öde ö och blir upptäckt och räddad, eller varför inte, instängd i en mörk garderob med låset och nyckeln utanför och någon som kommer och öppnar efter en veckas instängdhet

men andra ord; jag reagerade som en människa, glad över respons, glad att någon frågar var jag är

en mycket sällsynt fråga i min värld
kanske något jag förtjänar
vem vet....