bakom flötet såg jag ett ansikte titta fram
bakom värmepannan i källaren stack ett huvud fram

galet stirrande blick och gröna lysande ögon, där blod rann
jag är sanslöst rädd för kvällen sa jag till min katt

hela dagen, var som en berättelse ur 'det mystiska', en tvserie där dom jagade spöken
och plasma
poltergeistar, diverse gastar

tillochmed väsen som såg ut som monster, gamla mässingstekoppar
svävade över våra huvuden
det var jag, katten och birka, en polack från transylvanien

vi alla stod beredda att möta genom dagen, de mest otänkbara saker
birka var en spökspecialist, han knarkade morfin, men sa det var för medialiteten, inget annat
katten musse var grå och önskade han var svart, det hade han sagt mig i en dröm, då han kunde prata
jag var autistisk och talade konstant grammatiskt fel, varpå folk aldrig förstod ett ord jag sa

det kunde låta så här: bäddar sängen som man ska ligga kan jag göra som de flesta

i källaren började det lysa kvart i sex
musse och jag gick ner för att kolla, fan birka hade sagt, att alla spöken nu var utrensade (men det var väl morfinet som talade) och nu kunde vi bo och leva i lugn och ro

nedanför trappan lös den från pannan, luckan var öppen, en skugga rörde sig i skuggorna i hörnet
jag frös och skakade
musse stog stel och stirrade, något var där

men vad?