denna poesi - en vardagsbetraktelse
jag inbillar mig just nu att livet är okej
inte att det är bra eller så, men jag har glasögonen på - poesiglasögonen

de riktas inåt egentligen
jag skådar inåt och tror då att allt utanför är likadant - det kallas fantasi

god inbillningsförmåga
så förstärker jag denna känsla med en drog

det blir varmt i min mage efter en halvtimme
sedan efter en timme värmer det mitt kalla hjärta
det är en god kemisk konstruktion, som ger mig den värme jag så väl behöver

jag fryser ofta
hjärtat är liksom stumt
preparatet kostar min själ, som stig larsson sa

men det gör mig så levande en stund
mysig
lugn


*


jag tänker ofta på vad andra tycker
sen tänker jag på vad jag tycker - det som jag lärt mig göra då jag vet vad andra tycker
så det handlar om vad andra tycker
inte vad jag behöver och faktiskt kan få

det vet ju inte andra - jo, de vet att jag behöver mänsklig närhet
inte sex och så, bara någon nära
men det har jag ingen möjlighet att få - nej, faktiskt inte

jag har piller istället
då vet jag vad de tycker, de tycker jag ska ha en människa där
men då tycker jag att de inte vet att det inte går just nu
och att det enda jag kan få, som jag behöver, istället för en människa ett piller

är det fel?