en elefantmamma sörjer sitt just döda barn
hon drar snabeln i gruset
bildar en ring runt barnkroppen
och slår sig ner för att vakta den
jag går till sängs tillsammans med teknikens ljud
då det inte finns ett organiskt som vill natta mig
att slå död på en eftermiddag blir en evighet
utan att något vettigt har gjorts
det finns ingen substans i det kreativa
när det inte finns någon att le mot
under samma himmel finns det samliv
få förunnat
tårar faller i glas som spräcker ytan på vätskan i buteljen
ensamhet blir att dränka en stackars blomma
som inte behöver vattnet man ger den
det är att ge som betyder något under mina hjärtslag på jorden
tankar samlas inom mig
min kropp rusar
dånar under vatten
svetten saltar ångesten
vilket det jag inmundigar också gör
det är svårt att skydda sig själv
när densamma är fienden att skydda sig ifrån
solen går ner för oss ensamma
också för er lyckligt lottade
solen finns till hands för oss alla
därför ska det inte göra så ont att falla