Kjell-Arne hade en hund. Den hade inget namn men det hade han. Han tyckte inte hunden behövde ett. Det räckte bra att den fanns. Också hunden var nöjd.

En dag började han på skoj kalla den Brukshunden. Den var ju det. Fast mer åt sällskapshållet, ingen jakthund eller ledarhund. Efter ett tag förkortade han det till Brux. Nu hade även hunden ett namn. Båda kände sig nöjda med det. "Brux" lät som en hund med mycket muskler. Det stämde bra på hunden, även om han var en några decimeter lång blodkorv med svans och fyra ben, en tax alltså.

Kjell-Arne hade försökt lära Brux olika trix men det hade inte varit lätt. Taxar är envisa och håller på sin integritet. Dock lyckades han få hunden att somna på kommando och tyst yla i sömnen. Han trodde i varje fall att det var så. Han fattade inte riktigt hur han lyckats med det.

Natt efter natt låg Brux och småylade i sömnen tills det blev för mycket för Kjell-Arne. Men han hade inte hjärta att avliva hunden. Ett tag räckte det med öronproppar men rätt snart måste han lägga till sömnpiller. Hunden ylade allt högre. Det var som en ond cirkel. Kanske om han lärde hunden fler trix skulle utvecklingen kunna brytas. Det gällde att fokusera på något nytt.

Det var en solig vårdag i april och Kjell-Arne var ute med Brux på en behovsuträttarpromenad. Han hade i förväg tänkt ut ett nytt trix. Nu ville han pröva om det var möjligt att lära hunden det.  Han hade tagit med sig det  han behövde. Det  fanns i ett stort konstläderfodral med typiskt utseende. Så frågade han Brux om denne ville lära sig något nytt. Hunden nickade och svarade med något på hundspråk som verkade hämtat ur en Disney-film men vad han kunde komma ihåg hade hunden aldrig tittat på sådant. Han sov alltid framför tv:n. Eller lät det kanske mer som Scooby-Doo? Det skrämde honom lite men var samtidigt löftesrikt.

Brux satt vackert framför sin husse på promenadstigen medan en flock skator höll till en bit bort och ömsom glodde på dem med sina pepparkornsögon, ömsom hackade de på ett gammalt halvruttet äpple.

”Skulle du vilja lära dig spela gitarr, Brux?” undrade Kjell-Arne med ett inbjudande leende. Hunden nickade och lät ännu mer som Scooby-Doo. Rösten lät allt mänskligare och språkljuden alltmer pregnanta. Det var lite spooky, tänkte husse.

Så plockade Kjell-Arne och fram gitarren ur fodralet och hunden tittade storögt och intresserat på den. ”Är den min?” undrade Brux med en röst som lät ”som min egen”, konstaterade Kjell-Arne tyst för sig själv. Det kändes märkligt. ”Jag har alltid velat spela gitarr”, sade Brux, ”det är verkligen något jag länge drömt om. Jag tänkte börja med en gammal skånsk barnsång, ’Sov du lilla vide hung’. Det låter väl bra, eller hur?” ”Voff!” svarade Kjell-Arne då och blev förvånad över att han förlorat sin mänskliga stämma och lät nästan som Brux brukade.  

Medan Brux sjöng blev Kjell-Arnes ögonlock allt tyngre. Han stod plötsligt på alla fyra med viftande svans och ullig päls. Brux spelade gitarr och sjöng med en klar och vacker tenor medan fingrarna smekte fram undersköna toner ur gitarren.

Nu sov husse som en liten vit hund, en westy. ”Äntligen!” konstaterade Brux förnöjt för sig själv.