jag vet inte om jag är så imponerad
av denna resa jag påbörjat, men jag kan inte riktigt se klart heller
hur jag ska göra den annorlunda, det jag förmår blir liksom styrande i mina småval, vilka alla verkar leda ännu djupare in i snårigheten

det verkar som jag har en plan jag inte riktigt ser och om jag skulle se den, skulle jag troligtvis ställa mig mycket kritisk till den, för den verkar inte som den bär mot det jag egentligen önskar

för jag vet inte vad jag önskar längre. allt är som ett myller av förväntningar som skuggar min syn, min inre syn, kompassen är störd
allt jag en gång ville har jag redan gjort och det jag kan tänka mig att jag vill går inte ihop

saker som jag satt igång för att uppnå vissa mål, är så starka i sin framfart att jag dras med. får slåss mot det, som borde vara ett firande. dras med ner i konsekvenserna av mina val, som jag måste ta blind

det som hägrar, som kan tyckas vara en fin framtid, är lika gripbart som ett ögonblick
jag ifrågasätter inte ens, bara ser vad som sker omkring mig, förfall. jag fortsätter förfalla, trots att min vilja är en annan

trots alla färger, ord och underbara resor dessa tar mig med på, så fördunklas detta av frånfället av människor längs vägen

under alla gula bjärta färglager inuti, skallrar den svarta lavafloden, bryter och böjer, bränner min väg

att önska ens är en ödesdiger handling, då jag är varse om dess kraft

en önskning är som en färdig manual för en vägsträckning som jag vet jag är för svag för att ta

jag famlar så och ramlar runt kring stora rötter som sträcker sig efter mina fötter, fastän träden står där stadiga och trygga i sig själva

är de hotfulla, kramvänliga, ståtliga, förenliga med naturen skoningslös

då de inte ser mina små dramasmakande utfall, rädslan för att dö

de vet jag skall och allt därtill