Jag skäms
jag skäms så jag knappt står ut
vill gömma mig, försvinna, aldrig synas mer
Jag skäms för min svaghet
jag skäms ännu mer för min sk styrka
den som får mig att slå mig för bröstet
och säga "Jag kan besegra det här"
"Jag är beredd att kämpa"
"Jag kan!"
Och läkaren nickar mot mig
säger inte så mycket
Tycker min plan låter bra
Jag fattar mod, beskriver min ångest
klär demonerna i ord
ger dem namn och ansikten
sätter dem i sitt sammanhang
Han säger inte mycket
nickar mest
frågar mig om jag hör röster
Jag ryggar tillbaks
sjuk i huvudet må jag vara
men inte på det sättet
Och skammen sköljer över mig
tränger in i var por
Är jag inte längre den respektabla kvinna
jag tror jag är?
Är jag inte den där råstarka
intelligenta
faktiskt vettiga människan
som bara dukat under av den ständiga strömmen
av olyckor och omänsklig börda?
Har jag plötsligt förvandlats
till en gnällande psykkärring med hybris
som krånglar
och inte vill äta medicin?
Tänk om han ser mig så
genom sina läkarögon-
eventuell psykotisk psykpatient?
Fy fan...
Jag vill inte morska upp mig mer
jag är ingenting
bara ledsen
och oduglig