överhoppningsbar tid
det hette det om man haft akassa, sen studerat för att sen efter studierna gå tillbaka till akassa

då räknade man bort den tiden man studerat, så att man kunde börja stämpla igen om man inte hade jobb direkt efter skolan typ



typ nu

överhoppningsbar tid?
jag har varit sjuk tre år. brast inuti, som en robot på utsidan, med krackelerad yta.
ögonlocken hängde ner plötsligt en dag. mina ben gick, gjorde det jag måste, måste. grät
omvartannat steg
i smyg

hur jag fixade allt runtomkring, det gick bara på ren rutin. flyttade, fixade i smyg bröt jag samman
visste, ingen skulle erkänna det - godkänna det, jag fick bara inte
jag lämnade det sista jag absolut inte behövde, typ
köksartiklar, fick en tjej som skulle flytta hemifrån - gratis

själv visste jag det måste ske ett mirakel - eller - jag måste slutligen dö

efter femton års grundligt förarbete, visste jag jag skulle ledas rätt in i helveteshålan. allt gick som på räls. jag fick alla kunskaper jag behövde. tillgång till alla preparat jag behövde. visste - vad jag var tvungen att ta.
trodde jag

efter en turbulent tid, tester, separation förjävlighet. skakig på min väg bort. talade - försvann i djupa dalar, svalde drogerna glupskt, nästan dog
så fastnade jag
i ett hål av mörker, så djupt, jag är där. vad jag förmår, är inget
ni är inget, ni är allt
men ni finns inte här
här är bara jag
för mig själv
sitter

talar inte längre sedan ett och ett halvt år. det blev stumt där nere i hålan. jag tog droger för att tala - en semester i helvetet - skrattande hela vägen ner i djupet

jag är fri från det nu, men fast i hålet där ingen kommer ner
jag tänkte bara stilla tanke - om, att är det möjligt att skriva av den här tiden som överhoppningsbar?
kan jag få tillbaka den tiden - tjäna in den på något sätt, efteråt, ni vet, när jag blir bättre när jag blir frisk?

eller måste jag minnas detta hela livet?
var jag ska gå
ingen vet

ingen vet

kanske jag kommer ut där på andra sidan