Idag ringde hon - min mor, inte för att prata med mig, nej för jag duger inte!

Nej hon ville prata med min dotter - hon som är frön av mig, hon duger...

Ja har inte pratat med min mor på ett bra tag - jag tror att ett par månader har gått sen sist, fast jag hade önskat att jag kunnat...

Men det sista av henne var så dömande, så jag har inte orkat, helt enkelt...

Jag skrev ett mail till henne, ville lätta mitt hjärta, berätta mitt elände,

 för det är så tufft just nu...

Tror du hon svarade?

Men idag hörde jag hennes röst, det fanns en aning skratt över de hela - hon var glad, för hon ville prata med min kära.

Min dotter är som solen själv, hon har så mycket skoj i sitt hjärta

                                                                och kärlek i det oändliga...

Men det är inte min mammas förtjänst, för de var aldrig hon som lärde henne, att älska livet och lita på sig själv!

Nej min mammas motto snarare var "tror inte att du är något - för det är du inte!"

 Det var de hela hon packade in i min kappsäck, när jag till den stora världen försvann.

Men nu ringde hon, min dotter viste att de var hon för hon sprang in till rummet innan telefonen hunnit ringa... och skrek "det är till mig, det är till mig!"

 Min mamma hade säkert slagit en signal på hennes mobil innan...

Men jag var snabbare än så...

Fast... de gjorde mig ledsen, riktigt ledsen ändå.

 Speciellt när jag viste - att hon viste, att jag hade varit med i en olycka!

 Mina tankar dom svartna och jag blir så dyster...jag kunde har dött!

Och ändå ställer hon inte frågan "hur har det gott?"

För att göra ångesten ännu större, kan jag berätta:

att de faktiskt var - alla hjärtans dag...

så budskapet blir riktigt klar... Hon vill ej mej ha!

Men min dotter - hon duger... jag tackar, och jag bugar...

Jag undrar om jag någonsin kommer att helt accepter den grymma sanningen om mitt liv och det oundvikliga fakta:

"att de som aldrig säges gör så ont"

Så kära mor, jag hoppas att du har de fint... på alla hjärtans dag

För du har hittat min kärlek in i min dotters hjärta - och då duger den till dig!

(Kan du inte älska mig åtminstone en skvatt?)