jag vet inte var han fick allt ifrån, talade i gåtor, smörja
obegriplig, som att han fått för sig han visste allt, han visste ingenting

han hade tunnelseende, mitt där i körsbärsdalen
alla kvalen, växte som smörblommor på ett hästfält

stod där stolta och gula, gäckade solen, precis om om de visste mer


hästarna visste, de var kloka, de ratade smörblommor

jag visste och många med mig, att hästar är kloka djur
men det fattade inte han, han trodde han stod över allting

läste och domderade, spred allsköns fördömanden runtomkring
allt medan glorian smält till sten i skuggan av korkeken