De bruna löven faller våta och tyngda mot backen,
likt tårar från en kind.

Trädet viskar ett löfte att än en gång blomma i sommarvind.

Jag väntar och väntar och längtar och längtar
Efter dess smekande värme och den friska luft, som efter ett sommarregn.

Tiden går, människor kommer och går
Endast den djupaste kärlek består