Tiden är snart liden, pressen att inte veta hur det blir om 3 månader.
Får jag nått av de hundratals jobb jag sökt annars är huset rökt. Ut till försäljning det blir.

Själv får jag väl leva i min bil. Ingen verkar köpa mina kort eller bok, vet inte vad det är för fel jag gjort. Är det fel motiv, är orden tomma för alla utom för mig? Vart ska jag titta nu.
F
öre detta sambon sa tack och hej, nu lämnar jag dig. Här står jag nu med ett deltids kneg som inte ger så jättemycket deg.

Det enda jag har är mina ord och bilder. Både i minnet och i sinnet.

Det som jag trodde var min fasta punkt, håller på att ryckas ifrån mig, allt känns så dumt.

Här stretar man med att skriva, fota och ge människor njutning. Men det är tydligen fel väg. För medan livet går på för alla andra står jag här som i cement och trampar. Lever i det förgångna.

Det är nog något jag kommer att ångra.

Jag som försökt med allt jag kan, men når aldrig riktigt ända fram.
Mitt sinne det är nu tungt, jag ber om ursäkt om det är dumt att slänga ut denna klagan till er vackra människor.

Men orden är ju som människan föränderligt. Ibland lätt som ett moln och ibland tungt som en sten som sakta sjunker till havets botten.

Jag ser en ljusstrimma men den är så svag och så långt bort, vet inte om jag orkar vandra dit eller om jag kommer till korta?

Var någonstans är det jag passar in? Är jag bara en drömmare och i sådana fall var får en sådan plats??

När är det dags för mig att få glänsa och visa vad jag kan.

Det frågar sig en simpel poet och man.