Klockan är närmare tio när sköterskan kommer.
Hon heter inte heller Karin.
Sköterskan frågar den unge mannen om allt gick bra. Hon ser orolig ut.
Den unge mannen reser sig från stolen med en annan sorts smärta i bröstet än den han tidigare känt. Nu är det smärtan av att ha förlorat något. Då var det smärtan av kärlek.
Den unge mannen tar sin jacka och går it genom dörren. Går ut från lägenheten och lämnar den hundraåriga damen och sköterskan bakom sig. Han säger inte hej då.
Klockan är halv elva när han går mot tunnelbanan. Den unge mannen ser några ungdomar som står och röker vid en kiosk som har nattöppet.
”Ohälsosamt” tänker den unge mannen och gäspar. Han är trött.
Han tar tunnelbanan till bion Saga där han skulle ha träffat Karin tidigare den kvällen, i hopp om att hon fortfarande är kvar. Det är hon inte. Ingen Karin någonstans.
”Hopplöst” tänker den unge mannen.
Klockan är nu så mycket som halv elva och den unge mannen beger sig hemåt. Hemåt mot sin lägenhet.
Han tänker på Karin, tänker på den hundraåriga damen och på sköterskan.
Tidigare hade han känt smärta och hat, nu kände han lugn och ett moln av trötthet svepte in hans tankar och lät dem vila.
Han är glad över att ha hjälp den gamla damen, ledsen över att det blivit som det blivit med Karin. Hans Karin.
Han hoppar av vid skanstull och går mot lägenheten. Den unge mannen ser ljus och stjärnor i nästan varje fönster. Själv har han inga ljus.
Karin finns där i tankarna hela tiden. Trots molnet av trötthet.
Han går in genom porten och börjar mödosamt ta sig uppför trapporna. Den unge mannen håller sig i räcket och nästan drar sig uppåt.
Karin.
Han orkar inte tänka längre. Bara en trappa kvar.
Han klarar sig uppför den sista trappen, men det han ser kan inte riktigt fastna i hjärnan, han kan inte förstå att det som sitter där, just utanför hans lägenhet är Karin.
Karin.
Han är stum. Får inte fram ett ljud. Han är plötsligt pigg igen.
Han ler. Hon ler tillbaka.
Han tar fram nycklarna ur jackfickan och öppnar dörren. Släpper in henne.
Karin. Hans Karin.