Dä händer ju på ventern
att halka kan bli svår,
då får enn gå försektit
så enn på bena står,
å ente far på näsa,
sånt händer ju i blann,
å enn får kônstatera,
här fattas grus å sann.

Jak minns-la Petters-Johan
därhemma i vår bu',
en grinig gammel ongkaar
mä grov å finni hu'.
Han hade vart i bo-a'
å köpt en pôse ägg
när han på hemväg halka
ve Sörgårns laggårsvägg.

Män mösa-Anders Britta,
som bodde strax bre-ve',
ho så-la frå si stöva
hur olökka gek te'.
Ho ropte då te Johan,
du kan-la komma in,
så kanske jak kan rädda-nôtt
i äggapôsen din.

Jak har no' mjöl i pôsen
å åkk en mjôlkaskvätt,
en bete fläsk i tônna,
jak lagar te en rätt.
Så sätt däk du å vänta
så sa' du snart få se,
va jak här på momangen
te oss sa' laga te'.

Sen åt di fläskpannkaka
mä sökkrat krösamos.
Di trivdes gôtt tesammens
så dan dän for si kos.
Dä hade börjat skömma
när Britta titta ut,
å sa', du kan-la stanna
tes pannkaka ä slut.

Å Petters-Johan stann-na,
han stannade för gôtt,
å te' si gamla stôva
han längta ente nôtt.
Så levde di tesammens
i många trevna år,
så dä kan åkk bli tursamt
när man i halka går.

Ingvar Björkdahl