ibland blir det jävligt tyst i hallen
det snörper sig i halsen
jag ser storögt på
funderar fast tankarna liksom fjärlilar är svåra att nå
svåra att applicera på, något verkligt, en verklig känsla

då tar det dagar, jag vet inte vad detta kallas, de säger depression
jag vet inget i stunden om benämningar, jag upplever endast det som är



de andra de vet att det är fel, jag bara känner det är fel
står handfallen
några dagar passerar i detta tomrum
tills att någon bryter tystnaden
kommer med inlägg
kommunicerar

ja, det är helt galet att vara isolerad i flera dagar
som insnöad liksom
att inte förmå sig gå
ringa
det går inte

förstår du? jag saknar förmågan



brukar tänka att jag är trögare än vanligt
men rastlöheten och tankarna ger mig ingen ro
bara att allt är mer som gungfly

fastän jag anser att andra delen i ordet '-fly'
inte riktigt stämmer
det går inte att fly

det är lite som en dröm, ogripbart
du står där utan att kunna röra vare sig liv eller lem
men du ser allt omkring



du ser hur saker kunde vara
hur saker blev
tänker och vet
att du ändå visste vad du gjorde
du tog rätt val

det bästa du kunde då
valde de bästa du kunde se
då


för att rädda, förbättra
komma vidare
lämna
gå till

något bättre
men jag såg inte det jag inte förmår
hur skulle jag kunna det?
jag kan inte veta något jag inte vet


då måste någon säga till
jag hörde ingen

så jag gick

i stå