Nu, så länge efter, är det enda som är kvar en ambivalent flicka och lite grus på marken. En annan mjuk röst trär sig inanför huden, en röst mjuk av trötthet och nattheshet. Och jag kan se dig och du ser mig men frågan är om vi kan se varandra





Då var ett ögonblick. Då var alltid lika vagt, verkligheten var vag. Vi håller om varandra och det är första gången kroppsvärmen inte omedelbart skrämmer mig. Det kan inte beskrivas på annat sätt än att luften vibrerade mellan mig och dig. Faktum är att den måste ha gjort det





Spridda för vinden, alltid lika lämnade åt vilket fågel som än vill attackera ovanifrån. Vi har varsitt liv men ett tillsammans vore så bra. Ett tillsammans vore så bra. Men någon annan har letat sig in i sprickorna vi råkade skapa, och du är långt långt iväg. Jag vet inte om vi kan se varandra längre