...om än av mig styvnackat sett som negativt pga det jag upplevt förr, och just då i min egen blinda fasa tycker borde upprepa sig...

*

Du lugnar mig med att erkänna att du lugnas... (för då är det inte bara jag som har en illbatting med blåslampa till oroshärd inombords, som hela tiden hojtar;

"Du duger inte!!" argt åt en själv^^)

Jag har upptäckt en sak.
Ju mer du är du, med alla ibland för mig ovana beteenden (erkännes med ett eller flera ångersamma dumflin), så desto mer trygg känner jag mig
när jag upptäcker till slut att du faktiskt finns kvar.(vilket är ett mycket märkligt resultat enligt mina erfarenheter) och det är nog där jag landar

mitt i min värsta fasa får du till en slags livboj som ingen annan lyckats med, och jag vet inte hur och är faktiskt inte värst intresserad av hur heller, men

så överbevisar du mig gång på gång om att
ett beteende, inte alls måste styra resultatet

(säg är det inte lite oroväckande ändå för egot
hur blir det t.ex. med en målsökande aktion man planerat för, hihi
och säg, borde det inte gå att använda kunskapen baklänges - att i ens resultat faktiskt kunna spåra tillbaka till ursprungliga orsaken till att lyckas - och enligt mig går det alldeles suveränt och det är just det jag har gjort)

för där fanns jag och det borde ha gått åt pipan för det var min plan
och där fanns du och det borde ha gått lika mycket åt pipan för det var din plan

och se hur inga pipor alls är
varken här eller där - och det ligger en skatt begravd

pip-löst

som en ljudlös hemlighet att bara ösa ur
även om jag inte tänker rulla ut den på mattan så ändå
i fortsättningen kör jag pip-löst

om än med filter

och bara därför tror jag att det är sgs endast ens egna känslor som fäller avgörandet i hur man ser saker och ting när det blir för personligt. Hur man genom sina egna erfarenhetsfilter ser situationer si eller så, speciellt om där finns någon rädsla med i bakhuvudet. Säg när det inte finns.

och nä, försök inte med en klar vilja - den är höljd i svammel om den rätta vägen och jag tror inte på någon rätt väg

tror inte på några rätt eller fel alls i denna livets s.k. vals
men en äkta snoa kan man inte dansa ensam pga centrifugalkraftens måste

precis så gjorde vi  - släppte taget med mina buller och dina inga bång alls

mitt i värsta centrifugalen

Det var ju faktiskt bara att inventera dyket som behövdes.

Som att sätta på sig ett cyklop av massa inpräntade då-stunder inför ett dyk, och sen har man sitt tillfälliga mående som grundtrampolin  att ta sats från.

Mår man halvdant blir nog ens syn på saker och ting aningen personligt färgat av ovidkommande påverkningar är jag rädd. För att inte tala om taskigt utgångsläge.
Alla vet vad en hal trampolin vill säga. För att inte tala om svikten, eller om ens brädan håller.

..och sen kommer det som egentligen är själva grejen

plasket
finns där vatten eller har det redan kokat bort av ilskor eller frysit till is av rädslor?

Och..vad är en partnerrelation om inte personlig? Jag är benägen att av min egen fasas kraft i bakhuvet, erkänna mig 100% skyldig till en många månader lång subjektivbepansrad dyksession med allehanda galna utstyrslar på cyklopen, dykna från tveksamma trampoliner

urkans
och vattnet då
vilken chock att efter plasket förberett på is upptäcka att man simmar runt i en överväldigande blommande lagun


ingen man är en ö
nä där kan jag hålla med men du är iallafall en rackare till mysig djungel


Så om nåt du gör eller är, av mig styvnackat blir sett som negativt och sett som en fara för osset pga det jag upplevt förr - för jag halkar ju dit gång på gång som du märker - och jag just då i min egen blinda fasa är övertygad om att den negativa förväntningen kommer att upprepa sig, men

inte alls händer

så hamnar jag där jag hamnat i några omgångar nu; i en lagun trampande vatten och totalt oförstående
stående mitt i mitt eget kaos, eventuellt flyende hals över huvud innan det händer nåt jag inte vill veta av, men

i den lagunen kommer jag inte så mycket längre än tillbaka till samma plats jag landade -snopet uppvaknande

utan cyklop

ihh

Som om du med din blotta närvaro har förmåga att klippa av mig cyklopet, vilket är en bragdi sig, och sen byta ut trampolinen och även följa med ner i dyket - och du står ut liksom av dig själv

vad är du gjord utav - har jag frågat förr ja och nu börjar skuggorna mot berget göra mönster jag känner igen för flammorna är desamma varje gång

och är du inte med ända tills jag vid nästa upp-till-ytan-läge insett att
ojsan, det är inte så som jag trodde det skulle bli
Inte ens min gamla trampolin finns kvar - har jag vågat förr
så vågar jag igen, tänker jag, och jag får väl använda bergväggen då
 

men hur än skutt och skrämsel med eller utan pip

mitt i en djungel av magplask och pip-lösa skogsrusningar
fossilstela tundrafrysningar och bakvända maskeradcyklop kan jag inte låta bli att undra varje gång

hej hopp
vill du ta ännu ett till dopp
med mig