Det finns inte längre några ord som räcker till. De vi har använt är utnötta och de betyder inte längre vad de en gång betydde. Det hjälper inte att säga förlåt, för vi vet inte längre vad vi säger förlåt för. Om det är för att vi lät varandra gå sönder, eller om det är för att vi skildes åt det här året istället för att sitta ihop. Att vi har växt isär istället för att växa tillsammans. Jag vet inte, jag vill säga förlåt för allt men ändå för ingenting. För ingen av oss har egentligen gjort fel. Vi har bara förändrats i olika takt och åt olika håll och det kan ingen av oss hjälpa, trots att det gör ont. Jag kan inte be om ursäkt för att jag lämnade dig i kalla Sverige, för du vet lika väl som jag att jag behövde fly. Jag behövde rymma.

Men jag önskar att jag kunde förklara hur mycket du betyder och jag önskar att du kunde förstå hur mycket jag behöver dig, fortfarande. Hur mycket jag alltid kommer behöva dig. Hur ditt leende alltid gör mig varm och hur dina ögon alltid glittrar finast av alla.

Det finns ingen i hela världen som förstår mig som du. Det finns ingen i hela världen som kan få mig att skratta som du kan.

Det finns ingen annan i hela världen som kan få mig att gråta såhär.


Jag saknar dig,
jag saknar dig,

jag saknar oss.

Min fina bästa vän. Det kommer alltid vara du. Oavsett.

Förlåt.