I skogens djupa skuggor vilat har horden för länge sedan ibland sekler tärda ekar i vars förruttnelse oknytt spirar.

Förfäders giriga fingrar farit i vinden med obändig törst efter gäckande spår av tiden framskriden tärd.

Ritten burit mot begynnelsens ocean, trängd från slätter och hedar medan längtan stilla grott bland musslor och tång.

Nu seglar ättlingar ädelt med spiror ännu beklädda på stormens väldiga vågor, avgrundens strömmar över sjögräsens vidsträckta vidder.

Facebook.com/valnotspoesi