gör mig ledsen
det är ett framsteg
brukar inte känna så mycket
det senaste året
har jag bott i bubbla
av krossat glas

jag förstår inte
hur jag ska komma ut ur den
de säger någon ska hjälpa mig
jag tvivlar faktiskt
jag, en optimist
som tänker fram drömmar
skapar dem i verklighet
lever mina drömmar

vart är jag?
vart har jag tagit vägen
jag tror min själ är bruten
under senaste åren har den gått itu
det är som hoppet är ute
jag förmår inte ta tag i
något, än mindre tänka tankar
om skapelser som jag gjorde jämt förr
då, var livet min skapelse
mina tankar och drömmar tog form

jag ville något och snart var jag i min dröm
jag har hört att många strävar efter detta
denna förmåga verkar sällsynt och eftersträvad
men kan ni tänka er hur den förmågan blir i detta tillstånd?
naturligtvis är jag samma som förut
bara bruten och i en negativ spiral

det finns bara en sak som kan hjälpa mig härifrån
det är att andra människor ingriper
hjälper mig upp så jag kan stå
hjälper mig att få tron tillbaks
tilliten, känslan av att vara en
människa igen
med egenvärde


jag måste hålla mina tankar så stilla
för du vet varje tanke jag tänker
kommer att bli verklighet
jag är rädd för mina önskningar

du förstår, mina önskningar har en natur
som jag vill komma ifrån
inget jag skulle önska min värsta fiende
jag önskar nästan att jag hade en fiende ens
för jag är så ensam
jag tror inte du kan förstå
hur ensam jag är

och jag gråter inte längre för det
de tårarna tog slut för mer än ett år sen
alla känslor får passera ner i en tillförsluten box
där de inte kan skapa världar jag inte vill ha


jag måste ännu vänta på
att någon knackar på
tar mig ut och stöttar mig
ty detta förmår jag ej

jag måste vänta att tankarna återfår
sitt ljus och positivitet
uppbygglighet och optimism
så att de kommer från den som är jag
i botten jag

inte denna sorgliga figur