Det är tidig januari, en av dessa dagar då förmiddagsdimman går över i eftermiddagsdis. Nere på åkern skymtar jag den stora flocken med kanadagäss, som vanligt med ett par vakter i var sin ända av flocken. Det är trettondagsafton och jag är ensam hemma med min hund, min vita lagotto romagnolo. Vi är båda trötta, hon efter spänningen med allt nyårsskjutandet, jag efter jul och nyårsfirande. Som det brukar vid jularna så fylldes mitt hus med det glädjefyllda kaos som kännetecknar ett julfirande i en stor familj. Och som vanligt var det bara några av oss som orkade hälsa den sköna morgonstunden i den vackra sockenkyrkan.

Och sen nyårsfirandet och nyårsdagen med min sons bröllop.
Vigseln i den gamla kyrkan från 1200-talet. Psalmens ord om att någon sett deras ensamhet. Nu var de inte ensamma längre. Alla talen och sångerna och musiken som en bakgrund till all lycka. Som så ofta när jag var tillsammans med alla barnen med deras familjer så kände jag mig så rik. En gång var det bara min man och jag. Nu vandrar min man inte längre på de dammiga jordiska vägarna, och jag är en gammal kvinna. Men efter oss alla dessa människor . Var hade de varit om inte vi funnits? Och några på väg in i familjen, två unga män med varma leenden och kroppar.

Nu är helgerna snart över , och det är så tyst i mitt hus. Vi är ensamma igen, min lagotto och jag. Min trofasta vän, Lucinda, åtta år gammal. Som vanligt sitter hon på kökssoffan och tittar ut på alla fåglarna som flockas runt fågelmaten, och de är många. Jag har nötter och fröer och talgbollar och har kletat ut margarin på stammen på mitt kära klarbärsträd. Lucinda vaktar. Hon har en egendomlig hatkärlek till en liten hackspett. Han får äta av allt utom talgbollarna, för då exploderar hon! Bokstavligt! Talgbollar är för de små fåglarna. Hur tänker hon? Har jag någon gång signalerat något missnöje?

Hurudan är en lagotto? En av dessa raser som snabbt blivit populär och fått en del problem. Hur är min lagotto? En gåva är hon. Min man log lite åt att jag berättade när vi väntade på henne att jag bad Gud om en hund som skulle passa mej och oss. Inte visste jag då att jag bad om en hund som skulle högst påtagligt hjälpa mej att leva ensam, och gott var väl det. Min lagotto är en inkännande hund, mycket tillgiven . Ibland smyger hon tätt intill mej i tvsoffan, ger mej sin värme. Ibland är hon busig, tycker väl att jag behöver livas upp. Hon läser hela tiden av mej, vet om jag skall gå ut med henne eller om jag skall ge mej ut ensam.

Jag minns första gången jag såg henne hos uppfödaren. Hon lades i min famn, sex veckor gammal. Och hon kravlade upp så hon hörde hjärtljuden och där somnade hon. Och jag minns när vi hämtade henne, då var hon bara glad. Sen är det ingen sinekur att ha en valp. Jag hade läst min Anders Hallgren, och hade bestämt mej för att lyda hans råd. Jag behövde inte "läsa paragrafer" för min lilla valp, men träning behövde hon. Och det fick hon. Och så behövde hon så mycken mer närhet än jag först förstod. Efter några oroliga nätter så lade jag mej på en madrass i hallen med henne och då var det som om hon sa "Äntligen" ! Vi låg nog på hallgolvet i sex veckor!

För några år sedan när jag kom till en ny veterinär så såg han på min lilla hund och sade att hon var en blyg viol(!). Visst , en lagotto kan vara väldigt försiktig och lite rädd. Min Lucinda kan också bli väldigt rädd, inte minst för ljud. Jag arbetade mycket med att vänja henne, men sen den gången vi på en promenad råkade ut för ett skott bredvid oss , så har skräcken för skott ökat. Inte blir det bättre av att ungar kastar smällare. Jag trodde att smällare var förbjudna, men..
Men vi jobbar på. Med två skjutbanor i närheten kan man inte bara strunta i problemet. Man kommer långt med torkad blodpudding!

Min lagotto älskar alla människor, allra helst de som kramar! Att det står i hundböcker att hundar inte gillar att man håller hårt i dem det gäller inte min hund. Jag minns när vår veterinär skulle ta stygnen på henne efter en operation. Han böjde sig ner och kramade henne , tryckte henne hårt intill sig. Det var det klokaste han kunde gjort. Bästa lagottomedicin mot rädsla. Allra mest älskar hon förståss barnbarnen . Har ett oändligt tålamod med småttingar. Och hon lyssnar så intensivt när man talar med henne,försöker förstå. Dessutom är hon "tvåspråkig"! Min isländska sonhustru har alltid talat sitt språk med henne.

En del lagottohundar är försiktiga med andra hundar,ångestaggresiva, men min Lucinda har många hundvänner,bl.a. ett helt gäng med jack-russel. Stora okända hundar är hon rädd för. Tyvärr har hon blivit överfallen några gånger. En grand-danoishane som bet henne i bringan. En stor schäfer som tog sig ut ur en inhägnad och kastade sig över henne. Det verkar bli fler och fler aggressiva hundar. Men rädsla kan bytas i lek, bara man inte forcerar henne. Har man bara lugn och tålamod så kommer man långt med en lagotto. Mycken rädsla kan då övervinnas.

Och så älskar hon att vara duktig. Det kan handla om att sitta still och vakta en svampkorg, det kan handla om att göra som man säjer och det handlar ofta om olika hopp. Och då är hon inte rädd. Hon hoppar längdhopp och höjdhopp. Hon hoppar med sats och hon hoppar jämfotahopp. Rakt fram och i sidled. Enkelhopp och dubbelhopp. Hennes paradnummer är att hoppa upp på de stora halmbalar som vår arrendator så lämpligt utplacerat till hennes nöje. När hon var yngre kunde hon ställa sig vid en bal och hoppa rakt upp, nu behöver hon ta sats några meter ifrån.
Och hon hoppar självmant upp på veterinärens bord!

Alla vi som bor på landet vet att Bambi visserligen kan vara söt på bild men verklighetens små söta rådjur blir snart förhatliga marodörer. Runt en gammal schersminbuske har jag mängder av krokus i olika färger, så vackert. Och där stod de i våras , tre rådjur, och mumsade. Jag gick ut på min trapp och försökte få iväg dem, men icke. En av dem vände på huvudet och glodde på mej, jag riktigt såg vad hon tänkte:
-Japp, där står hon och gapar!
Så jag sa till min kära hund att jaga iväg dem. Och det gjorde hon. Sällan har jag sett tre rådjur springa så fort. Nu hör det till saken att jag lärt Lucinda att det finns ett osynligt stängsel. Så där stannade hon!! Återvände så stolt, stolt för att få mattes beröm.Ryktet om Lucinda måtte ha spritt sig, för alla rådjur springer för livet när de ser oss fast Lucinda inte jagar dem , hon är en vattenhund och ingen jakthund. ( Jag måste tyvärr erkänna att det händer att hon jagar bort grannens katter, men ibland gosar hon med någon av dem!)

Nu är klockan snart fem, och matdags. Glömmer jag mattiden så kommer hon att opponera sig högljutt. Hennes skällande är inte särskilt milt. Hon skulle aldrig röra min mat innan jag ätit av den, men lämnar jag rester på min tallrik så är hon snabb. När det gäller annat så frågar hon med blicken och lyder villigt, men när det gäller mat tar hon gärna en debatt, dock kan man ta saker ur munnen på henne. Det bästa hon vet är avokado och mango!
För att inte tala om mörk choklad, men det vet jag av bitter erfarenhet kan kosta tusenlappar om någon glömmer, t.ex. i en öppen väska på golvet.
Jag är så tacksam för min lilla hund. Hon är en gåva. Trots att hon är lite vek och försiktig så är hon på samma gång glad och lekfull.Och jag känner att jag kan lita på henne , och det vet jag! Alla i min stora familj älskar henne.
Jag minns några ord ur Emil i Lönneberga. Drängen Alfred och Emil var så goda vänner.
-Du och jag Alfred.
Ja, du och jag Lucinda! Tätt intill mej i soffan!