Jag vet vad jag gör, och jag vet inte om jag skäms, för egentligen är det inte speciellt konstigt. Jag projicerar mina tankar på första bästa, snygga man som kommer inom mitt synhåll. Jag projicerar mina tankar om ett förhållande på honom och det är inte så konstigt att jag blir så ettrig när jag plötsligt har det jag längtat efter så länge efter framför mig. Förutom att jag bara hittar på allt då. Det är inte konstigt att jag blir så känslomässigt engagerad. Dock är det konstigt att jag applicerar mina tankar på vilken främmande man som helst, då denna person är ett mysterium för mig, på så vis att jag inte vet någonting alls om honom. Därför borde jag inte vilja att han sakta knäpper upp knapparna på min grön- och vitrandiga skjorta, ser mig länge i ögonen, trycker sina mjuka läppar mot mina, för sina händer över min kropp och bara utforskar mig. Och han är den första som någonsin rör mig på det viset och vad han än berör är det nytt område för hans händer och det är så väldigt viktigt att dessa platser får bli smekta. Jag vill bli omfamnad, och i mina fantasier kan det vara vem som helst, för jag vet inte hur du kommer se ut, du som kommer att utforska mig.

Så, förlåt alla män. Ja, ni på tunnelbanan, bussen eller i mataffären som jag har tittat på lite för länge och tänkt tankar era älskade tänker. Jag har stulit något från er, och det är ert utseende. Jag kan varna er nu om att jag inte tänker ge tillbaks det, mina fantasier glädjer mig, oftast, underhåller mig, eggar mig. Men trösta er med att jag inte längre har de tankarna om just dig så länge då du glöms bort och en ny tar din plats. Jag hoppas ni förlåter mig, och förstår mig. Förhoppningsvis pågår det inte länge till, men det kan det mycket väl göra, så, ursäkta mig för mitt beteende. Är det oacceptabelt kan ni trösta er med att ni inte (eller? Är jag, mina tankar, så tydliga?) vet vad jag tänker.