Igår föreställde jag mig dig sittandes bredvid mig. Och det var inte sex, kärlek eller värme du erbjöd mig, det var din existens enbart, och det räckte. Så när jag direkt efter tänkte tanken att jag förmodligen aldrig kommer att få uppleva denna känsla blev jag lite ledsen. Kom fram till att det är bättre att föreställa mig dig i ännu mer osannolika situationer, som dig nu, liggandes i samma säng som mig, din arm runt om mig när vi andas samma luft och somnar nära varann. Den fantasin gör inte lika ont, för jag vet att det aldrig kommer att bli vi. Men du, sittandes bredvig mig... Det är lite mer troligt, trots att det förmodligen aldrig sker heller och därför gör den fantasin mer ont, den är så verklig, ett tecken på vad jag verkligen vill.