Kanske hade jag fel. Kanske vill du, och jag, det här trots att vi båda vill verka oberörda. Kanske är det betydelsefullt, att ha någon man kan öppna upp sig för trots att man inte känner denne. Kanske borde jag inte skriva det här, för jag har alltid förstått att jag överanalyserar vår relation.
Men någonstans under alla tusentals ord vi skickat varann kanske det finns någon sorts känsla. Trots att den inte är så stark, så existerar den. Trots att den lätt går att förstöra och stampa på så himla lätt för den är så skör och så obetydelsefull så finns den, på något vis är han väl en del, en liten del av mitt liv. Jag kanske borde sluta nedvärdera det. Men det är så lätt hänt när jag vet att han nedvärderar mig ännu mer. Och kanske är det inte konstigt. Egentligen har vi inget i varandras liv att göra. Vi är olika och missförstår varann och vi betyder ingenting, ingenting, vi är flugor i varandras liv ändå, samtidigt, kanske... betyder vi lite. Har någon roll, innebörd, mening. Du går mig på nerverna, jag har för mycket åsikter som inte stämmer överens med dina men du får mig att skratta, du får mig att le, och kanske är det det viktigaste.