Visst fan är det patetiskt? Att jag är halvfull men tänker på dig. Men att du alltid alltid finns i mina tankar. Sätter på "Midnight city" av M83 på alldeles för hög volym men slutar inte tänka på dig. Slutar inte tänka på dig. Slutar inte, för att du betyder något för mig. Fattar du det? Efter fem jävla år betyder du något. Du är inte meningslös, du är relevant. Och det spelar ingen roll vad jag än gör, vilket sammanhang jag än må hamna i är du alltid där. Jag sitter en meter från musik som dunkar och mina öron skriker "SLUTA STÄNG AV LÅT MIG SOVA" men mitt hjärta, min hjärna, känner "fan, jag hatar dig för att jag tänker på dig i alla sorters sammanhang". Bara hatar dig. Hatar mig själv för att jag är svag.

Movits i högtalarna men dig i tankarna.

Det är inte konstigt. Du har sett mig växa upp. Du har sett mig utvecklas, gå igenom pinsamma tonårsfaser. Snart är jag inte tonåring längre och du har stått ut med mig alldeles länge. Men låt mig aldrig tro att det betyder något för du är inte beroende av mig och du har gjort det jävligt tydligt. Jag är ingen i denna värld som är din och du skäms inte ens för att dölja det, gör inget för att dölja det faktum att du inte är desperat, du vill inte ha mig i ditt liv.

Låt oss släppa taget om varandra och aldrig mer någonsin höra av oss till varandra. Aldrig, hör du det?!

Höjer musiken om än lite mer men ingenting kan rädda mig. Jag är bara så jävla glad att jag hindrade mig själv från att höra av mig till dig inatt.

Men den simpla anledningen till varför jag inte hörde av mig är att jag fortfarande känner mig underlägsen dig. Och jag undrar när jag kommer sluta känna att du dömer mig och ser ned på mig på grund av mina åsikter.

Ingen verkar tycka att mitt musikval är fel men jag önskar att man kunde byta tankar lika lätt som man byter låt.